Duraid Al-Khamisi: Året då rasismen slutade att smyga i Sverige (2025)

I veckan beslutade riksdagen om de nya hårda lagarna för asylsökande.

Duraid Al-Khamisi skriver om dagen då Sverige förändrades - och året då rasismen slutade smyga.

Vi sitter i solen och dricker kall lemonad, jag och min kärlek. Vi har precis käkat lunch, hon en vegetarisk mezetallrik, jag grillat lammkött. En stund tidigare står jag och tittar på mina landsmän – mina vita svenska landsmän – får jag kalla dem det fastän mina familjerötter finns 600 fågelmil härifrån?

Mina landsmän beställer också libanesiskt. Avnjuter mångkulturens delikatesser. Allt det främmande som inte får vara för främmande. Allt det goda som inte får vara för annorlunda: för kryddigt, för spretigt, för olikt.

Om det ska passa, så ska det anpassas, säger kärleken. Det måste rättas efter svenskarnas smaklökar. Jag tittar på väggmenyn och läser "hummus". Har ni aldrig funderat på att försvenska baba ghanoushen, frågade jag en kock en gång. Kalla det aubergineröra? Han skrattade inte. Bara blängde surt på mig.

– Nää. Det måste fortfarande vara exotiskt, annars blir det inte spännande – bara tråkigt.

Jag ser mig omkring och ser någon gå loss på en proteinbomb. En annan sänker en sallad.

Jag borde vara förbannad. Skitförbannad. Jag borde gå ut och bränna bilar, skära hål i folks däck och kleta in fönsterrutor med lera. Jag borde stå på torg och demonstrera. Springa runt med plakat och skrika, vråla att vår samtid är korrupt. Förljugen och genomfalsk. Men jag känner inte den ilskan längre. Inte nu i alla fall.

"Är inte ett dugg arg"

Någon dag har gått sen dagen då Sverige förändrades. Kanske inte för alltid, men ändå. Dagen då vi blev som alla andra länder i vår segregerade kontinent.

Någon dag har gått efter en lagändring, en bit papper och några underskrifter satte stopp för... ja, för vadå? Familjers rätt att återförenas, bygga upp sina förstörda liv igen? Lära sig ett nytt språk, gå i skola, drömma, leva i fred, slippa somna till ljudet av granater och vakna till mullret av flygattacker?

Jag är inte ett dugg arg. Inte ens besviken. Inte ens lite ledsen. Katastrofen var väntad. Hela hösten, våren och sommaren har jag haft det på känn. Det började med babblet om nationens undergång, övergick till att legitimera nazistmarscherna, fortsatte med flyktingbränderna. Tog en liten paus över julledigheten. Fortsatte sen med smutskastningen av förorterna, demoniseringen av icke-vita män, avhumaniseringen av ensamkommande flyktingbarn. Jag menar vad trodde vi att dreven och svartmålningen skulle leda till? Fler jobb, bättre, skolor, rättvisare asylprocesser, säkrare anställningar, kortare väntetider?

Medelklassen mår bra

Jag visste att något stort var på gång därför att blickarna har blivit djärvare. För några år sedan fanns åtminstone en antydan till ett illa dolt hat, ett slags halvhjärtat försök att dölja sitt förakt, en anständighet i att skona barn.

I dag har den som ryggar för allt det annorlunda och avvikande lätt att hämta hatisk inspiration från ledarsidor, politiska debatter, tankesmedjor. Därför blir också blickarna, pikarna vassare, giftigare, och de kommer oftare. Och alla signalerar samma sak: "Vi vill inte ha er här, åk hem, det räcker, ni är för många." Jag märker det överallt: vid sidan av fotbollsplanen på lillbrorsans knattematch, hos apotekaren, på bussen, vid perrongen, i restaurangen, på tv, i intervjuer med makthavare och politiker.

Det är hela vår samtid, hela vårt samhällsklimat, vår mentalitet som förändrats. Inte för att rasismen skulle vara en ny företeelse eller så. Det är bara det att den inte behöver smyga längre. Den slemmar sig fram, förgiftar, fyller och stannar kvar. Splittrar, spelar ut systrar och bröder mot varandra. Får folk att distansera sig och söka långa, långa avstånd för att inte förknippas med det primitiva.

Så här står jag mitt i stan och studerar folk på avstånd. Iakttar skjortor, skor, märkesglasögon. Tänker att medelklassen mår bra. Att den vita medelklassen mår jävligt bra. Att folk visst har pengar och fina bostäder och feta semesterlöner. Och det är tack vare oss.

Nu har ni allt ni behöver. Vi gjorde er till miljonärer. Det är på våra axlar ni står. Må mångkulturens goda delikatesser smaka.

Duraid Al-Khamisi

författare och journalist